En början igen.

Sa sitter man helt plötsligt pa andra sidan jordklotet och är. Klockan är väl mycket bade här och där, fast här har tiden en helt annan betydelse. Det tar en stund av räknande innan man kommer pa vilken dag pa veckan det är och dygnet följer man efter solen. Mörkt betyder kväll och ja, needless to say men säger väl ändock att när solen skiner är det dag ocksa här.

Rent praktiska detaljer angaende bloggen sa kan jag inte lova att det kommer följa en kronologisk ordning med inläggen, da jag (mpo) kommer skriva saker och ting för hand och risken att de anekdoterna kommer upp en dag eller tva senare ligger och trycker mot strupen. Naväl, vad gör det som till och med de gamla grekerna undrade en gang.

Just nu befinner vi oss i Cusco, en helt underbar stad som ligger i en dal och bygger sig längs med bergen, vi bor saklart nästan högst upp, nära den vita jesus-statyn som vakar över staden. Med vi menar jag mig, Patrik och Patriks gamla pianopolare Micke och imorgon verkar det som att vi far pafyll av en finsk tjej som vi hittat vid namn Minna. Vi bor i ett hus som en peruansk vän har fixat till oss och som tillhör hans mors vän som just nu befinner sig i Lima. Vilken lyx va! Eget hus och grejjer.

Det är nagon skum vattenkrigsfestival här i Cusco och alla har funnit mig vara otroligt attraktiv som objekt, inte bara med vattenballonger utan ocksa med att sprejja ner mig med massa skum. Grannungen pa fem ar gick bärsakagang mot mig och Patrik och vi hade heligt krig där pa garden, men den lilla rattan hade fördelen att sta pa en balkong och skjuta ner pa oss med sin enorma vattenskjutarmojäng. Dock lyckades vi med möda i alla fall hälla en hink med vatten över valpen som hämnd.

Efter allt krigande gick jag och Patrik ut pa promenad och hittade en skön lite bakgata att sätta oss ner pa och insupa omgivningen. Medans vi satt där fick vi skada en gubbe som kom fram och spelade flöjt för oss, tva hundar som porrade, en gubbe som var invirad i massa gröna lianer och var helt lerig i ansiktet, taxibilar som försökte samsas om den lilla pyttevägen, en gammal vit tant utan bh och med hängpattar (jag är snarare en ung vit tant utan bh och hängpattar), en svart cowboy och det ena med det andra. Livet har sin stilla gang här den med. Men favoriten av alla karaktärer var i Pisaq, en liten by utanför Cusco, där när vi gick mot centrum helt plötsligt ser en gubbe med världens knepigaste hallning, han var nästintill dubbelvikt, komma med en jättelang pinne och ha ett riktigt belatet leende pa läpparna. Ni vet sadär att man sag att han hade nagot jävulskap i görningen och visst hade han det för han börjar jaga en liten gris med sin pinne. Grejjen var att det var nagot jäkla speciellt med den karln och med tanke pa hallningen sa kunde han inte riktigt springa utan lunkade efter med det där leendet, runtomkring i buskar och dikar efter grisen som kutade. Vi var helt tagna av situationen, den var helt fantastisk! Jag skrattade sa jag nästintill grät och Patrik (som ocksa har blivit utnämnd som Jesus här i Peru) gick för att fredsmäkla, men gubben sa bara att det var hans gris och han skulle bara sla den lite grann. Det var en sandär scen ur en knepig film som man far vara med om alldeles för sällan.

Maten i Peru har inte varit nagot att hänga upp i granen pa enligt mig, än i alla fall. Och de har skitlite potatis tycker jag, i potatisens moderland! Knepigt. Men billigt är det, fastän Cusco-restauranger kan vara av det dyrare laget med tanke pa alla gringos som hänger här.

Hur som helst, mycket har hänt och sa vidare. Mer uppdateringar kommer väl, med mer själ och hjärta. Det är helt underbart här och jag är lycklig. Patrik ocksa, hoppas jag i alla fall.

¡Ciao!