Och som de älskar mig.

Mygg. Dessa kreatur som (mer än gärna) paminner om att även det mest perfekta har sina nackdelar. Jag har bara pa mina högra överarm 44 myggbett och det är ingenting i jämförelse mot hur mycket kärlek jag har fatt pa arslet och nedre ryggen.

Men men, mer än sa är djungeln i sitt varande helt klart. Jag maste börja med att poängtera att jag stormnjuter och älskar livet mer än nagonsin när jag ligger där i hängmattan om dagarna och lyssnar pa hur djungeln faktiskt later. Helt magiskt. Det finns fagelsang som paminner om inget annat, sättet palmträdets (maste fraga namnet pa denna palm dock, det är inte den klassiska som man brukar tänka pa. Här finns dock en som liknar den jag menar voila) blad later när de slas mot varandra i vinden, shipibospraket ocksa känd som magiska. Ord att beskriva tillvaron är "wow", verkligen.

Vi bor hos Antonio och hans familj mitt i djungeln lite utanför byn Santa Rosa de Dinemarca med ungefär 200 invanare. Antonio är var ayahuascamästare och världens gulligaste gubbe, han ser ut som super mario och hans familj är helt och hallet ljuvligt. Hans fru, Rosita, en otroligt stark och kraftfull kvinna som alltid skrattar, ville ha mig som sin vita dotter, ett erbjudande jag inte tackade nej till. När vi inte ligger i hängmattorna och det är kväll brukar vi ha ceremonier med dem och nagra andra otroligt kraftfulla människor, bland annat Antonios och Rositas son Pedrito som är bara 17. Ceremonierna är väldigt, väldigt vackra och det känns sa fint att fa vara där och utöva gudomlighet tillsammans med dessa magiska varelser. Att de tagit emot oss med öppna armar känns som en verklig välsignelse, jag kan knappt första hur lyckligt lottade vi är och jag spritter av lycka. Det är en mycket magisk tid i badas vara liv som kommer forma oss för resten av livet och jag kan inget annat säga än att det gör det med skönhet, ljus och kärlek.

Nu vill gubben äta, bloggandet har fatt komma i andra hand da vi prioriterat andra internetviktigheter men jag lovar att göra bättre och mer utförligt nästa gang. Och för att svara pa Hanneles fraga sa Ja, det kommer bilder! Vi tänkte inte pa att ta med oss sladden till kameran sa att vi hade kunnat ladda upp men nästa gang (om kanske tva veckor eller sa) sa aterkommer vi till civilisationen mer förberedda.

All kärlek till alla er.
Vi är lyckliga här borta.

talrikt. forvirrad flicka forundras.

Det pratas valdigt mycket om gud emellan oss och dar jag brukar befinna mig. Ett samtalsamne vard att tas upp, men som jag inte riktigt finner manga ord till langre. De runtomkring mig verkar sa sakra pa vad det handlar om och jag kan till mycket halla med och forsta, men det ar nagot jag saknar. Nagot som jag kanner ar nastan tabubelagt att ta upp i dessa kretsar, sakert mestadels bara onodiga nojjor fran min sida da jag sa fort det kanns sa himla sakert fran alla de andra, finner mig sjalv vara totalt tom pa annat an ett evigt ifragasattande av det jag sjalv lyckats knapa fram i skallen.

Jag kan inte hjalpa att jag tycker att det inte racker med att ha tillit till det som benamns i folkmun som gud, obstinat som jag ar sa vill jag inte hjalpa det heller. Att ha funnit en tro till nagot storre ar vackrare an vad jag nagonsin vagade ana, sadar lagom klicheartad kommentar men som jag lyckats inse ar val att klyschor ar allt som oftast hyfsat sanna. Hur som helst, det finns knappa tvivel i mig nar det kommer till det gudomliga (vad det sedan innebar ar nagot att klyva i huvudet framfor mycket annat) men vad som far mig att rygga tillbaka ar nar det kanns som att ingen ar beredd till debatt tillsammans med det\den\hon\hej. Att vi bara blindt ska kasta oss in i det och sa var det med det. Jag menar inte att vi inte ska ge gud tillit, det ar absolut inte det jag forsoker fa fram, utan..

Ja vad?

Jag antar att i min bubbla sa ser det ut att vara sa att redan nu ar jag en del av det, tillsammans med alla er andra och att vi har fatt den fantastiska gavan till ett eget perspektiv och darigenom vara ett redskap for unika satt att se och hantera saker pa for att kunna tillsammans, med gud inkluderat, utvecklas. Inte att det bara handlar om att komma tillbaka eller na fram till guds rike av guld och grona skogar, utan tillsammans fora det har framat. Vad det nu an ar.

Innan jag akte laste jag en riktigt fin bok vid namn Sjunde dagen, som just handlar om gud och grejjer. I den namns att mansklighetens och framforallt den enskilda manniskans mal ar att ta ner guds rike till jorden, att hela tiden strava efter att den har varlden ska bli till det vackra vi alla onskar for oss sjalva och de andra. Vi har det redan i oss alltsa, vi har redan kapaciteten att skapa guds rike har pa jorden. Nu. For mig da, som tror mer och mer pa att det har livet ar bara ett av manga satt att se saker och ting pa, bara ett av anhalten i det eviga varandet sa att saga (vi ar oandliga i andligheten) sa vill jag forsta att det finns nagot annu mer att hamta har. Mer an.. mer an bara acceptera gud och krangla sig livet igenom med att forsoka formulera sig kring det. Mer an genuin tillit till det hogre och kampa med att skapa godhet runtomkring sig, som ar otroligt forjavla kravande ataganden men samtidigt.. Samtidigt inte nog for mig.

Jag vet inte.. ju mer jag tanker pa det har, ju mer jag forsoker satta ord pa det har, desto mer ogreppbart blir det. Finns redan allt, det allvetande som vissa havdar och varfor da fortsatta vada i denna forvirrning i onodan om det redan ar packat och klart? Vad gor jag har mitt i smeten i sa fall? Kontraster sags det, men kontrasten till alltet ar ju ingenting eller ar det ett spektrum mellan vitt, som representerar alla farger och svart som dito avsaknaden och mellan dessa tva polariteter da vi. Eller? Varfor ska jag bara godta att skapa nagot som redan egentligen existerar, ar det inte det som ar stagnation och ingenting vad jag vet om stagneras nagonsin. For fardigt kan det val inte vara, nar nagot ar fardigt sa ar det med andra ord slut och tar gud slut? Ar det kanske nagonstans dar vi platsar, att gud inte ska ta slut, stanna av.

Som sagt, jag vet inte. Allt det har kanske platsar som svammel i basta fall. Sadant som kommer upp i huvudet och virvlar frenetiskt runtomkring stunder som denna, da man marker hur det gamla haller pa att rinna av en. Det ar knoligt att ta sig framat ibland och jag kanner hur vagen just nu ar kantad av hal och gupp som bokar till framfarten. Men jag har aldrig velat annat an att lara mig att i alla fall forsoka forsta och nu forstar jag en sekvens ur en av Juice Leskinens dikter battre, ett fragment som fastnade da av obegripbara skal i huvudet pa mig:

"Aika irtautuu minusta, varisee kaduille kuin hilse.." (pa ett ungefar)

Svettiga tankar.

Uppdateringar har skett väldigt lite det sista da mycket har hänt och väldigt mycket som har haft med min mage och illamaende att göra. Nu har jag dock lyckats krya upp mig nagorlunda för att kunna skriva en liten textramsa om hur och vad vi haller pa med i dagsläget och det ser ut sahär:

Vi akte tillbaka till Lima eftersom vi ansag att Cusco, en sa otroligt vacker stad behandlade oss alltför väl och det var för lätt att leva bra där rent turistmässigt. Det blev ingen utmaning av det hela alls. Vi hade ända spenderat redan tre veckor där och fatt med oss mycket minnen och manga vänner, sa det föll sig väldigt naturligt att sticka. Cusco och anderna försökte följa i linje med att lära oss nagot som har att göra med dessa jäkla kreditkort. Jag har nog dragit mig lite undan att nämna det da pappa är en av läsarna och man vill inte oroa lillgubben för mycket genom att dra den om hur jag lyckades efter andra dagen i landet att tappa bort bade mitt och Patriks visa-kort. Vi spärrade korten och fixade sa att tva vänner skulle skicka dem hit till Peru, det enda som skulle krävas var tid och talamod, inga problem. Eller?

Det börjar med att vännen som skulle fixa Patriks kort, vi kan kalla honom för Lasse, gar till dhl´s kontor i en stad i västra Sverige för att skicka paketet till adressen vi givit honom. Adressen som skulle alltsa ga till dhl´s kontor i Cusco, Peru. Väl framme far Lasse veta att de pa dhl pa denna kontor endast skickar inrikes, inte utrikes, sa Lasse bestämmer sig för att genomföra följande genidrag: skicka paketet till Peru (ett land som man ocksa kan benämna som ett sa kallat u-land) i Patriks namn, till denna adress som vi har gett honom via vanlig post. Läsarfragan lyder, hur ser kvoten pa intellektet ut da man bestämmer sig för att skicka ett paket med ett laddat kreditkort, till andra sidan jordklotet med vanlig post till en adress som tydligt är till dhl´s kontor i sin kamrats namn och samtidigt tro att det kommer ga smärtfritt? Ni kan mejla era svar till solskeen@gmail.com, samma mejladress som dock ocksa stod pa paketet ifall den kanske kunde zimzalabling bli elektronisk och e-postas fram.

Naväl, samtidigt i Oslo, som tydligen är en storre världsmeteropol än denna västsvenska stad och har dhl kontor som ocksa skickar utrikes, skickas det ett paket i mitt namn mot Peru. Glatt hämtar vi ut den fran samma gubbe som surt proklamerat att de inte kommer ta emot nagot som inte har skickats via dhl till denna kontor. 93 soles kostade det att fa halla paketet i handen och i vart ägo befann sig nämnda paket i c:a 12 timmar innan den blev stulen utanför var toalett (där jag tillbringade stora tider samma natt). Stulen med kreditkortet och hennafärgen i. Fragan varför den befann sig utanför toaletten en hel natt kan man, som jag, ställa herr Dahlin men ett svar som är värd undrandet är inte att riktigt förvänta sig. Sa vaknar jag efter en hel natts kräkningar till att första att kreditkortet är borta igen och det är inte mycket mer än att klättra ner till stan och spärra kortet igen. Jag skriver med ironin sipprandets ur fingrarna till samma vän och ber henne göra om proceduren, igen. Hon svarar att hon undrar om hon skulle kunna ta ut de pengarna det krävdes att göra proceduren fran mitt konto, de näpna 1800:- ...

Som en god vän här i Peru sa; ni läcker pengar.

¡¡HURRA HURRA!! Förlat mig gud för att jag misstrott det Peruanska postsystemet! I skrivande stund fick vi mejl fran var vän som stannade i Cusco, att han varit i kontakt med postsorteraren som vi tog kontakt med angaende Patriks kort, och hon har fatt vart paket!
Sing hallelulijaa och allah akbahr!

Förövrigt sa vet jag inte vad vi har gjort för gott gentemot gud men vi far bo gratis i en fantastisk lägenhet med havsutsikt i en de vackrare delarna av Lima.. Havsutsikt.. smaka pa det ordet. Och stilla havet, hur manga har sett den av er? Fran det här hallet alltsa.

Hahaha!

andra vardagen i sverige..

Det är mars nu, vilket annars hade betytt snäppet mer i vinttervärlden än här i potatisland. Längtan efter och vetskapen om att snart sa, snart gör det ont när knoppar brister men härligt är resultatet och hur vackra är inte Tussilagorna, som lagger sig som sma avspeglingar av solen pa de trötta gräsmattorna som tvingas vakna ur vinteridét. Skam den som skäller pa dem som ogräs.

Sa i ar blir det inget av det för oss, att fa uppleva världen vakna till och sömndrucket börja spricka upp. Sa njut ni som kan! Vi ska istället till djungeln om nagra dagar, sa fort vara kreditkort har hittat hit till Cusco. Där ska det tydligen var supervarmt och fullt av mygg, arga mygg med enorm aptit pa vitingblod. Jag hoppas att de, som myggen i Skandinavien, inte finner mig vara alltför intressanta, men när jag uttalar denna förhoppning högt till Patrik möts den av fniss som tyder pa "du ska allt fa se..".

Förövrigt sa spenderade härksartönten (nyligen uppgraderad till denna division av ren übertöntighet) en dag i Bolivia, för att hans tid i Peru tagit slut och behövdes fyllas pa. Sa jag fick välbehövelig tid för mig själv och tro mig när jag säger att jag slog pa stort med lyxfrukost vid plaza de armas, matandes duvor som at ur handen och till och med satte sig pa mig. Därefter gick jag för att medvetet köpa en kaffe av det dyraste slaget, hela fem soles (ca 12,50 SEK) pa ett café som jag visste serverade en duglig version av denna underbara njutningbrygd. Det är väldigt svart att hitta kompetent kaffe här i Peru, det mesta är ett slags koncentrat som man blandar ut med varmt vatten, en valdsföring, ett spott i ansiktet rent av till nagot sa gudabenadande som denna dryck.

Väl inne pa cafét fick jag författat lite vykort, men slogs av en välbekant förlamande känsla rätt snart. Jag kan inte förklara denna känsla riktigt, den har följt mig hela livet och gör sig pamind lite da och da. Främst när saker och ting i livet känns stora, stora förändringar som sker och pa nagot sätt känns själva livet rent fysiskt i min kropp. Sa jag satt där och visste inte vad jag riktigt skulle ta mig till, själva känslan är inte obehaglig men jag vet inte riktigt hur man gör med den. Efter en stunds sittande och stirrande kände jag att jag var tvungen att ga, rastlösheten och just ovissheten över vad man gör av känslan blev nog och jag ställde mig upp för att i samma stund höra nagra riktigt välbekanta toner fran radion som annars spelat ren skit. Kunde inte placera laten med en gang, sa jag blev staende där tills jag insag att det var originalversionen av "Kissojen yö" (The year of the cat med Al Stewart), en av de allra vackraste latarna jag vet av Hector.

Med nyfunnen ro, som blandade sig riktigt fint med känslan av "livet" stegade jag ut ur cafét och satte riktningen mot El Arbol, en restaurang där Minna väntade. Pa vägen blev jag stoppad av en kille med de snällaste ögonparen jag sett som lovade mig en present lite längre upp pa gatan. Vi tog följe och jag sa att vi kunde ga till restaurangen/fritidsgarden där Minna jobbade som lag ett stenkast ifran, samtidigt som jag var nyfiket förvirrad angaende denna "present". Inne pa Arbol satte vi oss i mysrummet och pojken tog fram "presenten", en hel kollektion med handgjorda smycken som han pysslat fram själv. Självklart till salu och inte gratis bara för mig, men de var rikligt vackra och jag undrade saklart hur han hade lyckats fa till sa otroligt fina smycken med sina bara händer. Pojkens rara ögon lystes upp och han förklarade ivrigt att han var villig att dela med sig av sin kunskap, vilket passade till riktigt bra da jag just dagen före faktiskt hade konsumerat pärlor och trad. Sa satt vi där och lärde oss att lära ut och lära in genom sprakhandikapp och trasslig spansk/engelska och mycket kroppssprak och slutresultatet blev en fotlänk som vi bada blev nöjda med. Inte nog med själva smycket, utan att lära sig nagot nytt och kreativt kändes riktigt bra och passande till den här känslan av "livet" som spirade inombords.

Det blev dags att ga och bade jag och han tyckte att det fanns helt klart anledningar till att fortsätta mötas och läras. Sa pojken skrev sitt nummer och sitt namn pa en lapp, gav den till mig och bad mig att inte glömma bort honom. Pa lappen där vi samlat telefonnummer och kontaktuppgifter i allmänhet läste jag hans namn; Hector.