hejda.

Den har bloggen dor och det nya hittas pa:

http://solosoleil.blogspot.com/

soliga solitud.

Kan man tycka och det gör jag väl ocksa, men samtidigt saknar jag honom sa mycket att det verkligen skvätter i mig. Jag har aldrig känt sahär.. kär? i hela mitt liv. Patrik, han bara kom in i mitt liv och allt vändes at rätt hall och den flyter i mina vener, lyckan. Han bara kom och nu befinner jag mig i Peru av alla ställen, här som jag lyckas hitta för var dag närmare mig, närmare det som sägs vara hjärtats röst. Sa sma de ter sig, orden när man försöker gripa tag och förklara sin tacksamhet.

Tack. Tack livet.
Tack livet!!

Stod där och allting var helt stilla som det är precis innan, innan man hör ljudet sakta krypa närmare. Jag hade just tvalat in mig medans molnen skiftade om till gratt och det där suset som paminner om tagen otvekligen var pa väg mot mitt hall. Just de finaste sakerna här i livet är de som kommer helt oannonserat, njuta av det man redan har och det man helt plötsligt far. Här stod jag naken och hällde det kalla, uppfriskande vattnet fran brunnen över mig samtidigt som djungelregnet svepte över mig. Helt tyst, förutom regnets ras. Allt framför mig grönt och gratt till min bleka nakna kropp.

Samma sena natt satt vi där i magiska tältet efterat vi tre och jag visste att det här var en gang pa miljonen, en san där stund som verkligen inte kommer ofta som man maste fanga och lagga mot gommen. Fullmanen hittade in där vi satt och färgade det sadär silver medans faglarna utanför, de som bara gör väsen av sig när manen tittar fram, sjöng till varandra och i mun pa varandra. Det var som studs av ljud, studs av "kom hit!" "nej du.. du kan komma hit!" tillsammans med han den franska killens visslande. Och det är nagot visst med att sitta i tysthet och röka en cigarett ihop.

Men världen.. maste bli bättre. Jag känner att vi är paväg mot nagot väldigt avgörande. Roms fall, fast nu och det kommer vara svart och göra mycket ont.

Sa. Kom ihag att göra världen lite vackrare idag; klappa en hund, bjud nagon pa choklad, krama en tant vad som helst. Bara du skänker en gnutta glädje.

Puss.

Och sänd en tanke till Patrik! Han vandrar och vandrar han. Min älskade.

PS: Hannele, jag ska fortsätta dricka ayahuasca och umgas med fina familjen i djungeln. Och ja, eco truly park verkar superfint! Kan du inte säga det till pappa ocksa, han oroar sig om att det handlar om sekter och psykoser och jag orkar inte ha en orolig pappa pa andra sidan klotet. Puss pa dig!

PS2: mer bilder är upplagda pa mpoochpatrik.bilddagboken.se

Pa nytt igen.

Det ar pa nytt igen, nu. Patrik har kommit fram till att hans närmast kommande framtid ska bara handla om gud och har bestämt sig for att pilgrimsvandra 860 km till det ställe han anser vara det heligaste här i Peru, Eco Truly Park. Det är en ekologisk farm i hare krishna anda, läs mer här.

Orden smakar inte sa mycket idag, trötthet i ögonen och faktumet att Patrik ska bort känns svart och gör mig rätt tyst. Men det gar bra nu, det är menat. Sa jag stannar kvar i djungeln. Det är lite konstiga tider men bra tider. Mycket som förändras, till det bättre. Klippte av mig ett kilo har ocksa, som en manifestation för det nya.

Jag har kommit fram till att man faktiskt kan vara lite törstig ocksa.

Hemligheten är att gud saknar referensmallar.

Jag saknar faster Meesu.

Och sa, oroa inte för oss för vi mar väldigt bra och är lyckliga. Sänd era tankar till Patrik när han gar sin färd, sänd er kärlek till mannen jag faktiskt ska gifta mig med. Och ta en titt pa lite bilder här, efter manga MANGA om och men har vi fatt upp lite bilder och nej det är inte helt perfekt, men det far bara vara sa för nu.

Puss och kram och kärlek till alla.

ifk eller aik?

Med tiden lär man känna människor, särskilt när man mer eller mindre inte har annat val än att umgas dygnet runt med varandra. Patrik och jag har blivit ett sadant par att vi till och med följer med varandra när den ena av oss behöver klämma ut i var treväggade toalett (vattentoalett för den delen, silken luxus!). Detta leverne har i sin tur ocksa medfört ocksa en inblick i en fotbollbesatt värld, där man tillsammans med var vän Erick diskuterar snyggaste malen i världshistorien (Maradonas mot England semifinalen -86 "en klassiker som alla bör känna till"), bästa VM-matchen (Sverige - Brasilien -58), skalliga tyska forewards nagongang pa nittitalet och sen saklart de egna favoritlagen Melgar och IFK Göteborg.



Och här möter vi den da sa kallade kritiska punkten. IFK Göteborg. Bla vitt. Änglarna. Allt hade kunnat gatt som smort om det inte var för den gangen da jag lovade en mycket god vän att bli supporter av hans favoritlag, da det för mitt fotbollsointresserade varande kvittade varken ut eller in och jag är lättövertalad. Hans favoritlag, AIK, visade sig vara IFK GBGs ärkefiender, saklart och som alla vet är tydligen fotboll männens mening om vad som viktigt är och nu star jag i valet och kvalet; Svika en god vän eller vara den perfekta frugan?



Mest tror jag nog att det blir ett ganska härligt sätt att ta ner honom pa marken, och är det inte till och med sa att det var AIK som ledde allsvenskan?



Hur som helst, livet i djungeln gar vidare, annat än sa kan man nog inte konstatera. Idag har Marie fran Frankrike lämnat oss efter en manad och jag sörjer. Man kommer varandra verkligt nära mellan bananträden och kliandet av myggbetten. Hon blev lite av en storasystersfigur för mig, sadär härligt världsvan och fruktansvärt vis. Jag kunde bara sitta där och lyssna, beundra sättet hon förde sin hand genom luften för att imitera ormars rörelseelegans och ni vet hur vissa människor berör en ända in i benmärget genom sina fascinerande sätt att vara pa. Ugh, sa nu grater jag lite för att hon är borta, pa väg mot annat.



Ayahuasca-sessionerna fortsätter och kanske är det pa tiden att försöka ga mer detaljerat in vad det är och nu skrattar hela mitt förstand da det mest känns som att försöka fylla ett tomt glas med luft. (Jag uppmanar eder! Läs Kerouac! Studera zen-buddhism! Himlen är bla för att den är bla!) Men.. Jo, att komma fran supersvenska Sverige klingar det sa ofta obekvämt med substanser som gör nagot med din kropp och själ, dvs berusar den, annat än den där alkoholen. I ett samhälle där man slass emot ogräs ses det väldigt gärna med oblida ögon pa berusande av sig själv (om det som sagt inte handlar om att supa skallen i bitar, denna fördummande drog som är okej för att vi ska ha nagot att underhalla oss med sa att vi inte kissar ner oss i tristessen i den där sakallade kulturen i väst. MEN det var inte det jag ville komma till..). Berusande av sig själv.. jag vet inte, jag vill inte aterigen ta den här drogdebatten da det inte handlar om droger. Det kanske kan tyckas att det gör det när man faktiskt blir berusad, som man blir av ayahuasca, men herregud hörde ni ocksa om den om det där med livet och dess nyansrikedom och att det var ju sa att allt inte var svart och vitt?

Ayahuasca-ceremonierna är där vi aktivt astadkommer själslig, spirituell och mental utveckling och att det här sker med en brygd gjord pa nagot som växer vildt i solen är för mig sa där själsskälvande vackert. Att naturen själv tar en pa sadana vackra resor och myntet föll ner och aldrig med behöver livet kännas menlöst. Det känns som att mitt hjärta har växt och aldrig förr har mer kärlek flödat runt i mina vener. Som jag vill ge till alla, ge till er.

Det är inte heller bara sadär enkelt heller för det gör ont att skala av sig sa mycket törntaggar man sa lätt far här i livet, vissa sitter djupt ingrävda. Mycket gamla bortglömda minnen har dykt upp och jag har stundtals varit pa bristningsgränsen och brustit. Hart. Men ayahuasca hjälper mig, jag kan inte med ord förklara hur det känns, det här jag vill förmedla. Kanske att jag haller pa att utvecklas till en mycket vackrare version av mig själv, den jag vill bli för mig själv och för er andra.

Kan vi bli bättre versioner av oss själva och medvetet huvudet före gar inför denna process är vi med och gör en bättre värld da vi är delar av den. (Finaste pusselbitar allihopa vi!) Jag läste i den här boken, "Den sjunde dagen" och jag minns inte om jag har citerat det förr men som ända löd nagot i stil med att meningen är inte att förvänta sig att det blir gött med gud efter kolavippen, utan att vi aktivt, var och en av oss, ska jobba för att ta ner guds rike hit till jorden. Det är väl det jag menar att ayahuasca hjälper mig med att göra. Genom att ta det sa kallade gud in till mig och försöka agera utifran det blir det mer av guds rike här bland oss alla.

Jag vill inte lata som Carola och jag blir sa ledsen när fundamentalister har fatt svärta ner alla dessa begrepp om det översinnliga som egentligen inte är sa översinnligt när allt kommer omkring. Ibland blir jag rädd när jag använder dessa ord, det är stort och nagon kanske tycker knäppgök och det är väl ta mig fan det värsta man kan bli, helt jävla galen. Eller? Äh. Tokigare kan nog inget annat vara än att tro att det som erbjuds via idol och socialdemokratin är liksom.. grejjen.

Hur som helst, var lilla Sebastian väntar, vart nya tillskott i familjen i form av en kattunge och jag älskar. Annars sa är bilder paväg, ha talamod och sänd gärna litervis till mig av det för det här med teknik och särskilt peruansk standard ger mig rikliga prövningar i det.

Pussar och kramar och AIK!

en liten snabbis i pucallpa

empo stannade hemma och tog sig en rejal sovmorgon
jag gor en blixtvisit sa vi kan fa lite mat i magen har i stora staden.
Antonio skall kopa en sprillans ny bat idag
vi var nagra som passade pa att aka snalskjuss.

Rakat mitt mangmanadsskagg har jag gjort for de som
ar nyfikna. har hander det grejjer..

det blir ett litet natt inlagg idag
men gosse vad fint vi har det i vart lilla krypin
har i den peruanska djungeln.

kram till just dig som laser

Och som de älskar mig.

Mygg. Dessa kreatur som (mer än gärna) paminner om att även det mest perfekta har sina nackdelar. Jag har bara pa mina högra överarm 44 myggbett och det är ingenting i jämförelse mot hur mycket kärlek jag har fatt pa arslet och nedre ryggen.

Men men, mer än sa är djungeln i sitt varande helt klart. Jag maste börja med att poängtera att jag stormnjuter och älskar livet mer än nagonsin när jag ligger där i hängmattan om dagarna och lyssnar pa hur djungeln faktiskt later. Helt magiskt. Det finns fagelsang som paminner om inget annat, sättet palmträdets (maste fraga namnet pa denna palm dock, det är inte den klassiska som man brukar tänka pa. Här finns dock en som liknar den jag menar voila) blad later när de slas mot varandra i vinden, shipibospraket ocksa känd som magiska. Ord att beskriva tillvaron är "wow", verkligen.

Vi bor hos Antonio och hans familj mitt i djungeln lite utanför byn Santa Rosa de Dinemarca med ungefär 200 invanare. Antonio är var ayahuascamästare och världens gulligaste gubbe, han ser ut som super mario och hans familj är helt och hallet ljuvligt. Hans fru, Rosita, en otroligt stark och kraftfull kvinna som alltid skrattar, ville ha mig som sin vita dotter, ett erbjudande jag inte tackade nej till. När vi inte ligger i hängmattorna och det är kväll brukar vi ha ceremonier med dem och nagra andra otroligt kraftfulla människor, bland annat Antonios och Rositas son Pedrito som är bara 17. Ceremonierna är väldigt, väldigt vackra och det känns sa fint att fa vara där och utöva gudomlighet tillsammans med dessa magiska varelser. Att de tagit emot oss med öppna armar känns som en verklig välsignelse, jag kan knappt första hur lyckligt lottade vi är och jag spritter av lycka. Det är en mycket magisk tid i badas vara liv som kommer forma oss för resten av livet och jag kan inget annat säga än att det gör det med skönhet, ljus och kärlek.

Nu vill gubben äta, bloggandet har fatt komma i andra hand da vi prioriterat andra internetviktigheter men jag lovar att göra bättre och mer utförligt nästa gang. Och för att svara pa Hanneles fraga sa Ja, det kommer bilder! Vi tänkte inte pa att ta med oss sladden till kameran sa att vi hade kunnat ladda upp men nästa gang (om kanske tva veckor eller sa) sa aterkommer vi till civilisationen mer förberedda.

All kärlek till alla er.
Vi är lyckliga här borta.

talrikt. forvirrad flicka forundras.

Det pratas valdigt mycket om gud emellan oss och dar jag brukar befinna mig. Ett samtalsamne vard att tas upp, men som jag inte riktigt finner manga ord till langre. De runtomkring mig verkar sa sakra pa vad det handlar om och jag kan till mycket halla med och forsta, men det ar nagot jag saknar. Nagot som jag kanner ar nastan tabubelagt att ta upp i dessa kretsar, sakert mestadels bara onodiga nojjor fran min sida da jag sa fort det kanns sa himla sakert fran alla de andra, finner mig sjalv vara totalt tom pa annat an ett evigt ifragasattande av det jag sjalv lyckats knapa fram i skallen.

Jag kan inte hjalpa att jag tycker att det inte racker med att ha tillit till det som benamns i folkmun som gud, obstinat som jag ar sa vill jag inte hjalpa det heller. Att ha funnit en tro till nagot storre ar vackrare an vad jag nagonsin vagade ana, sadar lagom klicheartad kommentar men som jag lyckats inse ar val att klyschor ar allt som oftast hyfsat sanna. Hur som helst, det finns knappa tvivel i mig nar det kommer till det gudomliga (vad det sedan innebar ar nagot att klyva i huvudet framfor mycket annat) men vad som far mig att rygga tillbaka ar nar det kanns som att ingen ar beredd till debatt tillsammans med det\den\hon\hej. Att vi bara blindt ska kasta oss in i det och sa var det med det. Jag menar inte att vi inte ska ge gud tillit, det ar absolut inte det jag forsoker fa fram, utan..

Ja vad?

Jag antar att i min bubbla sa ser det ut att vara sa att redan nu ar jag en del av det, tillsammans med alla er andra och att vi har fatt den fantastiska gavan till ett eget perspektiv och darigenom vara ett redskap for unika satt att se och hantera saker pa for att kunna tillsammans, med gud inkluderat, utvecklas. Inte att det bara handlar om att komma tillbaka eller na fram till guds rike av guld och grona skogar, utan tillsammans fora det har framat. Vad det nu an ar.

Innan jag akte laste jag en riktigt fin bok vid namn Sjunde dagen, som just handlar om gud och grejjer. I den namns att mansklighetens och framforallt den enskilda manniskans mal ar att ta ner guds rike till jorden, att hela tiden strava efter att den har varlden ska bli till det vackra vi alla onskar for oss sjalva och de andra. Vi har det redan i oss alltsa, vi har redan kapaciteten att skapa guds rike har pa jorden. Nu. For mig da, som tror mer och mer pa att det har livet ar bara ett av manga satt att se saker och ting pa, bara ett av anhalten i det eviga varandet sa att saga (vi ar oandliga i andligheten) sa vill jag forsta att det finns nagot annu mer att hamta har. Mer an.. mer an bara acceptera gud och krangla sig livet igenom med att forsoka formulera sig kring det. Mer an genuin tillit till det hogre och kampa med att skapa godhet runtomkring sig, som ar otroligt forjavla kravande ataganden men samtidigt.. Samtidigt inte nog for mig.

Jag vet inte.. ju mer jag tanker pa det har, ju mer jag forsoker satta ord pa det har, desto mer ogreppbart blir det. Finns redan allt, det allvetande som vissa havdar och varfor da fortsatta vada i denna forvirrning i onodan om det redan ar packat och klart? Vad gor jag har mitt i smeten i sa fall? Kontraster sags det, men kontrasten till alltet ar ju ingenting eller ar det ett spektrum mellan vitt, som representerar alla farger och svart som dito avsaknaden och mellan dessa tva polariteter da vi. Eller? Varfor ska jag bara godta att skapa nagot som redan egentligen existerar, ar det inte det som ar stagnation och ingenting vad jag vet om stagneras nagonsin. For fardigt kan det val inte vara, nar nagot ar fardigt sa ar det med andra ord slut och tar gud slut? Ar det kanske nagonstans dar vi platsar, att gud inte ska ta slut, stanna av.

Som sagt, jag vet inte. Allt det har kanske platsar som svammel i basta fall. Sadant som kommer upp i huvudet och virvlar frenetiskt runtomkring stunder som denna, da man marker hur det gamla haller pa att rinna av en. Det ar knoligt att ta sig framat ibland och jag kanner hur vagen just nu ar kantad av hal och gupp som bokar till framfarten. Men jag har aldrig velat annat an att lara mig att i alla fall forsoka forsta och nu forstar jag en sekvens ur en av Juice Leskinens dikter battre, ett fragment som fastnade da av obegripbara skal i huvudet pa mig:

"Aika irtautuu minusta, varisee kaduille kuin hilse.." (pa ett ungefar)

Svettiga tankar.

Uppdateringar har skett väldigt lite det sista da mycket har hänt och väldigt mycket som har haft med min mage och illamaende att göra. Nu har jag dock lyckats krya upp mig nagorlunda för att kunna skriva en liten textramsa om hur och vad vi haller pa med i dagsläget och det ser ut sahär:

Vi akte tillbaka till Lima eftersom vi ansag att Cusco, en sa otroligt vacker stad behandlade oss alltför väl och det var för lätt att leva bra där rent turistmässigt. Det blev ingen utmaning av det hela alls. Vi hade ända spenderat redan tre veckor där och fatt med oss mycket minnen och manga vänner, sa det föll sig väldigt naturligt att sticka. Cusco och anderna försökte följa i linje med att lära oss nagot som har att göra med dessa jäkla kreditkort. Jag har nog dragit mig lite undan att nämna det da pappa är en av läsarna och man vill inte oroa lillgubben för mycket genom att dra den om hur jag lyckades efter andra dagen i landet att tappa bort bade mitt och Patriks visa-kort. Vi spärrade korten och fixade sa att tva vänner skulle skicka dem hit till Peru, det enda som skulle krävas var tid och talamod, inga problem. Eller?

Det börjar med att vännen som skulle fixa Patriks kort, vi kan kalla honom för Lasse, gar till dhl´s kontor i en stad i västra Sverige för att skicka paketet till adressen vi givit honom. Adressen som skulle alltsa ga till dhl´s kontor i Cusco, Peru. Väl framme far Lasse veta att de pa dhl pa denna kontor endast skickar inrikes, inte utrikes, sa Lasse bestämmer sig för att genomföra följande genidrag: skicka paketet till Peru (ett land som man ocksa kan benämna som ett sa kallat u-land) i Patriks namn, till denna adress som vi har gett honom via vanlig post. Läsarfragan lyder, hur ser kvoten pa intellektet ut da man bestämmer sig för att skicka ett paket med ett laddat kreditkort, till andra sidan jordklotet med vanlig post till en adress som tydligt är till dhl´s kontor i sin kamrats namn och samtidigt tro att det kommer ga smärtfritt? Ni kan mejla era svar till solskeen@gmail.com, samma mejladress som dock ocksa stod pa paketet ifall den kanske kunde zimzalabling bli elektronisk och e-postas fram.

Naväl, samtidigt i Oslo, som tydligen är en storre världsmeteropol än denna västsvenska stad och har dhl kontor som ocksa skickar utrikes, skickas det ett paket i mitt namn mot Peru. Glatt hämtar vi ut den fran samma gubbe som surt proklamerat att de inte kommer ta emot nagot som inte har skickats via dhl till denna kontor. 93 soles kostade det att fa halla paketet i handen och i vart ägo befann sig nämnda paket i c:a 12 timmar innan den blev stulen utanför var toalett (där jag tillbringade stora tider samma natt). Stulen med kreditkortet och hennafärgen i. Fragan varför den befann sig utanför toaletten en hel natt kan man, som jag, ställa herr Dahlin men ett svar som är värd undrandet är inte att riktigt förvänta sig. Sa vaknar jag efter en hel natts kräkningar till att första att kreditkortet är borta igen och det är inte mycket mer än att klättra ner till stan och spärra kortet igen. Jag skriver med ironin sipprandets ur fingrarna till samma vän och ber henne göra om proceduren, igen. Hon svarar att hon undrar om hon skulle kunna ta ut de pengarna det krävdes att göra proceduren fran mitt konto, de näpna 1800:- ...

Som en god vän här i Peru sa; ni läcker pengar.

¡¡HURRA HURRA!! Förlat mig gud för att jag misstrott det Peruanska postsystemet! I skrivande stund fick vi mejl fran var vän som stannade i Cusco, att han varit i kontakt med postsorteraren som vi tog kontakt med angaende Patriks kort, och hon har fatt vart paket!
Sing hallelulijaa och allah akbahr!

Förövrigt sa vet jag inte vad vi har gjort för gott gentemot gud men vi far bo gratis i en fantastisk lägenhet med havsutsikt i en de vackrare delarna av Lima.. Havsutsikt.. smaka pa det ordet. Och stilla havet, hur manga har sett den av er? Fran det här hallet alltsa.

Hahaha!

andra vardagen i sverige..

Det är mars nu, vilket annars hade betytt snäppet mer i vinttervärlden än här i potatisland. Längtan efter och vetskapen om att snart sa, snart gör det ont när knoppar brister men härligt är resultatet och hur vackra är inte Tussilagorna, som lagger sig som sma avspeglingar av solen pa de trötta gräsmattorna som tvingas vakna ur vinteridét. Skam den som skäller pa dem som ogräs.

Sa i ar blir det inget av det för oss, att fa uppleva världen vakna till och sömndrucket börja spricka upp. Sa njut ni som kan! Vi ska istället till djungeln om nagra dagar, sa fort vara kreditkort har hittat hit till Cusco. Där ska det tydligen var supervarmt och fullt av mygg, arga mygg med enorm aptit pa vitingblod. Jag hoppas att de, som myggen i Skandinavien, inte finner mig vara alltför intressanta, men när jag uttalar denna förhoppning högt till Patrik möts den av fniss som tyder pa "du ska allt fa se..".

Förövrigt sa spenderade härksartönten (nyligen uppgraderad till denna division av ren übertöntighet) en dag i Bolivia, för att hans tid i Peru tagit slut och behövdes fyllas pa. Sa jag fick välbehövelig tid för mig själv och tro mig när jag säger att jag slog pa stort med lyxfrukost vid plaza de armas, matandes duvor som at ur handen och till och med satte sig pa mig. Därefter gick jag för att medvetet köpa en kaffe av det dyraste slaget, hela fem soles (ca 12,50 SEK) pa ett café som jag visste serverade en duglig version av denna underbara njutningbrygd. Det är väldigt svart att hitta kompetent kaffe här i Peru, det mesta är ett slags koncentrat som man blandar ut med varmt vatten, en valdsföring, ett spott i ansiktet rent av till nagot sa gudabenadande som denna dryck.

Väl inne pa cafét fick jag författat lite vykort, men slogs av en välbekant förlamande känsla rätt snart. Jag kan inte förklara denna känsla riktigt, den har följt mig hela livet och gör sig pamind lite da och da. Främst när saker och ting i livet känns stora, stora förändringar som sker och pa nagot sätt känns själva livet rent fysiskt i min kropp. Sa jag satt där och visste inte vad jag riktigt skulle ta mig till, själva känslan är inte obehaglig men jag vet inte riktigt hur man gör med den. Efter en stunds sittande och stirrande kände jag att jag var tvungen att ga, rastlösheten och just ovissheten över vad man gör av känslan blev nog och jag ställde mig upp för att i samma stund höra nagra riktigt välbekanta toner fran radion som annars spelat ren skit. Kunde inte placera laten med en gang, sa jag blev staende där tills jag insag att det var originalversionen av "Kissojen yö" (The year of the cat med Al Stewart), en av de allra vackraste latarna jag vet av Hector.

Med nyfunnen ro, som blandade sig riktigt fint med känslan av "livet" stegade jag ut ur cafét och satte riktningen mot El Arbol, en restaurang där Minna väntade. Pa vägen blev jag stoppad av en kille med de snällaste ögonparen jag sett som lovade mig en present lite längre upp pa gatan. Vi tog följe och jag sa att vi kunde ga till restaurangen/fritidsgarden där Minna jobbade som lag ett stenkast ifran, samtidigt som jag var nyfiket förvirrad angaende denna "present". Inne pa Arbol satte vi oss i mysrummet och pojken tog fram "presenten", en hel kollektion med handgjorda smycken som han pysslat fram själv. Självklart till salu och inte gratis bara för mig, men de var rikligt vackra och jag undrade saklart hur han hade lyckats fa till sa otroligt fina smycken med sina bara händer. Pojkens rara ögon lystes upp och han förklarade ivrigt att han var villig att dela med sig av sin kunskap, vilket passade till riktigt bra da jag just dagen före faktiskt hade konsumerat pärlor och trad. Sa satt vi där och lärde oss att lära ut och lära in genom sprakhandikapp och trasslig spansk/engelska och mycket kroppssprak och slutresultatet blev en fotlänk som vi bada blev nöjda med. Inte nog med själva smycket, utan att lära sig nagot nytt och kreativt kändes riktigt bra och passande till den här känslan av "livet" som spirade inombords.

Det blev dags att ga och bade jag och han tyckte att det fanns helt klart anledningar till att fortsätta mötas och läras. Sa pojken skrev sitt nummer och sitt namn pa en lapp, gav den till mig och bad mig att inte glömma bort honom. Pa lappen där vi samlat telefonnummer och kontaktuppgifter i allmänhet läste jag hans namn; Hector.

fran en annan del av cusco

grundligt

misstar ni er
som tror att det underhalls med enmansshow

denna bloggen.

Jag kommer att visa ansikte da och da
de tillfallen jag anser
att ni ar andligt mottagliga for
mina budskap.

Jag ar den andra sidan av utgjutelsen ni badar i
aven den del ni da och da laser om nar mpo
dikterar.

Jesus Dahlin

visst ser det modest ut

Jag blev kallad jesus senast idag,
jag tror att min kombination av
overvaxt pottfrisyr, vildvuxen ansiktsbuske
och bedarande blaogdhet gor sanningen narmre
an vad vissa av er kanske inbillar er.

Jag knallar pa
I
Cusco
med
mpo

bror min erbjuder sig att flyga och sallskapa i helgen,
jag hade ett smarre kalas inomvartes och garmed tankar
pa hur man kan underhalla broder bast i utland.
Mina andra tankar faller pa nyskapta vanskaper
och hur jag skall underhalla dem i nara framtider,
kvallen erbjuder sig hos Alvaro och hans van vars namn
borjar p M och fortsatter med glomska och skam i
min minnesbank. ALvaro kollar garna pa film
av det anorektiska slaget och om det blir uppdatering
at det hallet i min foljetang behover ni inte tappa
dubbelhakorna. Marklig karaktar - Alvaro.
Marklig som i pluspoang.
Vi njot av tanken pa honom i hoglasningsform
pa cusco gata nar vi i samma veva ramlar pa
honom och herr M. V i foljde med och sag pa nar
de skrev nytt lagenhetskontrakt nara San Blas torget,
sa adjo i samma kvarter vid narmsta internetkafe
for 1 sol/timme.

Kairen bor namnas som nyvan och finvan.
Vi at nattlig medicin tillsammans i grupp
och fortsatte vanskapa pa en utomordentlig
terrass igar. Hon ar en farligt trevlig typ
jag garna fordriver tiden med och later mig
in´pireras av sa lange vara sjalar vanrar
i cirklar.

Ja, det och bastu, busig pojk i klattertrad,
chokladsug och tankar pa machu pichu
och en framtid i djungeln ar min dagrapport

jag ar mer an saker pa att mpo skriver utforligare
om detta och tanker bara skicka bekraftelse
pa att handelserna faktiskt agde rum.

hoppas att mina rader latit smaka sig och
att ni fortsatter tro pa vara ord ni fa utvalda
lasare.

Pussar i frikostlighet och kvalitet.

J. K. Dahlin

sauna!

Det började sahär; Vi träffar pa Minna fran Helsinki och ett och tva vänskap uppstar. I trio skämtar vi stort och brett om att basta da tva av tre rakar vara finsksprakiga och Minna nämner att hon hört rykten om att det faktiskt ska finnas en bastu här i Cusco. Nog sagt för att Patrik ska skriva upp det pa listan över vad vi ska fraga pa turistinformationen dagen därpa. Väl pa plats kunde de dock inte svara pa just den fragan, men misströsta är i onödan da guds vilja är större än kunskapen pa turistinformationen för sa fort vi steg ut fran kontoret kom det en tjej med ett flygblad som erbjöd just bastu runt hörnet. Det var ett solklart tecken fran ovan och Patrik som spenderat tillräckligt med tid i Teheran visste hur man förhandlar om priser och fick det fran 30 soles/person till 20 soles för tre stycken. Ni kan tänka er hur bra stolt jag är över att han en sadan karl vid sidan av.

Sa idag var det sauna dags, direkt efter frukost. I spänd förväntan stegade vi ner mot staden och mot en saunaupplevelse vi och de pa saunastället sent skulle glömma. Det hela började med att bastun inte var uppvärmd än när vi kom fram och inte var det nagot att höja ögonbrynen at da ovanför dörren var det ett stort hal som var ungerfär en meter bred och 30 centimeter hög. Flickorna förstod snart varför bastun aldrig blev varm, sa när jag steg ut fran den iskalla duschen som var lovad att vara varm, stod de och häftade ett tyg för halet. Var saunavärdinna öppnar dörren at mig som haller pa att ramla in i själva bastun där patrik sitter under serpentinerna och ballongerna och skrattar över att det var varmare i väntrummet än i själva bastun. Minna kommer in och vi tre tittar pa varandra i samförstand och bestämmer oss för att göra nagot at saken. Sa vi kastar vatten över de smaljumna stenarna och efter en kvart/tjugo minuter känner vi att snart sa, snart kanske vi börjar svettas i alla fall.

Var värdinna sitter samtidigt i bastun med alla sina kläder pa och försöker fa oss att lugna ner oss lite med "löylyn" da golvet blev alldeles för blött av det, som hon försöker atgärda genom att sopa undan det. Ju längre tiden gar inne i bastun desto tokigare blir vi när vi aterupptäcker norden i oss. Minna börjar dansa och yla som en hund, Patrik sjunga och sla takten mot brädorna och jag, jag kan inte mycket annat än att skratta at den bisarra situationen som omger mig. Det hela bara eskalerade med att Patrik helt plötsligt sitter och försöker lära värdinnan, en 18-arig katolsk tjej, engelska fraser och det hela paminner mest om Borat när han ska lära sig att skämta, samtidigt som ettriga Minna vägrar ge upp hoppet om en bastu som faktiskt är över 40 grader varmt och öser med vatten pa stenarna. Till slut är det sapass varmt att Minna anser att vi ska skita i handukarna och basta pa riktigt och naturellt, vi fragar om lov och den timida katolska fröken bastu vagar nog inget annat än att ge oss tillatelse. Vi gar loss med trasan som var meningen att användas som stenvätare och piskar skiten ur varandra, var värdinna sitter pa nedersta planket och betraktar hela spektaklet med stora ögon tills hon stammande undrar om vi brukar leka sexlekar ihop, alla tre.

Jag tror inte att jag har varit med om nagot som har varit lika bisarrt, inte i nyktert tillstand i alla fall. Detär det här resande handlar om, att samla pa riktigt udda kulturkrockar och bisarra möten. Ja, livet fortsatte vidare efter bastun och fortsätter nu med. Dags att avsluta för den här gangen igen.

Puss och kram!

hujjeda mig!

Shit alltsa. Det är begreppet man använder när man vill betona att nagot stort/utmattande har skett/sker. Det säger jag varje gang vi klättrar upp för trapporna till vart hus (det är HÖGT upp vi bor, och det är inte mycket till kondition en rökare/latjävel som jag har) och det säger jag nu efter var 15:- (sek) maltid vi hade med en startsallad, enorm mellansoppa och segundan som faktiskt var märkbart god, som vi sedan avslutade med en bautabit chokladtarta. Jävlarrr! Jag har varit pa en chokladfrekvens hela dagen, som bara eskalerade efter var första twix. Efter den har tanken pa choklad förföljt mig, men nu tror jag att tartan lyckades bli la grande finale och kanske kan jag aterga till en annan frekvens av langsamt lunkande och upptäcktsmode.

Förövrigt sa heter tarta torta pa spanska. Och möbler heter muebler. Det kan roa pappa om ingen annan som alltid basunerat högt och högtidligt hur jävla trist det svenska spraket är. annars gar sprakhandikappet sin stilla gang här, även om det inte är nagot hinder för de med det andra spraket att glatt och livligt diskutera saker med mig. När vi var pa marknaden ville alla tanter prata med mig om allt mellan jord och himmel, min juicetant berättade mängder av ord som jag förstod en brakdel av men kul hade vi. Det är just det här, som Patrik sa, att det är ett äventyr att bara ga och handla mat. I där borta där snön faller och ansikten fortfarande är bekanta sa gar man till butiken, tar det man ska och aker hem. Kanske ett hej till kassörskan och i Norge fragar de om man vill ha en pase till det man ska ha med sig, vilket blir till ett hej och ett nej, kanske ett ja om man glömde att ta med sig en pase själv sa att man slapp bygga pa samlingen av nödlösa plastpasar. Men här är man vän med alla och alla vill berätta och prata, höra och skratta at faktumet att man faktiskt tycker att det är varmt när det är 20 grader varmt för att man kommer fran skandinavien.

Tidigare sa sprang vi pa Kairen, en av de underbara människorna vi lyckats lära känna här i Cusco. Hon är verkligen bäst! Med ett sadant hjärta av guld och hon har sa enormt mycket vishet i sig sa jag söker mig till hennes famn av rad, som en lillasyster. Hon hjälpte mig massor inför min första ceremoni med ayhuasca (närmare detaljer om det kommer i framtiden), var där som ett stöd för mig och Moses, de tva jungfruna. Vi ska försöka ringa henne ikväll och ocksa fa tag pa Minna, var finska pinne som idag flyttar in hos oss.

Nu maste jag avsluta här da gubben sitter utanför och väntar. Pa aterseende!

En början igen.

Sa sitter man helt plötsligt pa andra sidan jordklotet och är. Klockan är väl mycket bade här och där, fast här har tiden en helt annan betydelse. Det tar en stund av räknande innan man kommer pa vilken dag pa veckan det är och dygnet följer man efter solen. Mörkt betyder kväll och ja, needless to say men säger väl ändock att när solen skiner är det dag ocksa här.

Rent praktiska detaljer angaende bloggen sa kan jag inte lova att det kommer följa en kronologisk ordning med inläggen, da jag (mpo) kommer skriva saker och ting för hand och risken att de anekdoterna kommer upp en dag eller tva senare ligger och trycker mot strupen. Naväl, vad gör det som till och med de gamla grekerna undrade en gang.

Just nu befinner vi oss i Cusco, en helt underbar stad som ligger i en dal och bygger sig längs med bergen, vi bor saklart nästan högst upp, nära den vita jesus-statyn som vakar över staden. Med vi menar jag mig, Patrik och Patriks gamla pianopolare Micke och imorgon verkar det som att vi far pafyll av en finsk tjej som vi hittat vid namn Minna. Vi bor i ett hus som en peruansk vän har fixat till oss och som tillhör hans mors vän som just nu befinner sig i Lima. Vilken lyx va! Eget hus och grejjer.

Det är nagon skum vattenkrigsfestival här i Cusco och alla har funnit mig vara otroligt attraktiv som objekt, inte bara med vattenballonger utan ocksa med att sprejja ner mig med massa skum. Grannungen pa fem ar gick bärsakagang mot mig och Patrik och vi hade heligt krig där pa garden, men den lilla rattan hade fördelen att sta pa en balkong och skjuta ner pa oss med sin enorma vattenskjutarmojäng. Dock lyckades vi med möda i alla fall hälla en hink med vatten över valpen som hämnd.

Efter allt krigande gick jag och Patrik ut pa promenad och hittade en skön lite bakgata att sätta oss ner pa och insupa omgivningen. Medans vi satt där fick vi skada en gubbe som kom fram och spelade flöjt för oss, tva hundar som porrade, en gubbe som var invirad i massa gröna lianer och var helt lerig i ansiktet, taxibilar som försökte samsas om den lilla pyttevägen, en gammal vit tant utan bh och med hängpattar (jag är snarare en ung vit tant utan bh och hängpattar), en svart cowboy och det ena med det andra. Livet har sin stilla gang här den med. Men favoriten av alla karaktärer var i Pisaq, en liten by utanför Cusco, där när vi gick mot centrum helt plötsligt ser en gubbe med världens knepigaste hallning, han var nästintill dubbelvikt, komma med en jättelang pinne och ha ett riktigt belatet leende pa läpparna. Ni vet sadär att man sag att han hade nagot jävulskap i görningen och visst hade han det för han börjar jaga en liten gris med sin pinne. Grejjen var att det var nagot jäkla speciellt med den karln och med tanke pa hallningen sa kunde han inte riktigt springa utan lunkade efter med det där leendet, runtomkring i buskar och dikar efter grisen som kutade. Vi var helt tagna av situationen, den var helt fantastisk! Jag skrattade sa jag nästintill grät och Patrik (som ocksa har blivit utnämnd som Jesus här i Peru) gick för att fredsmäkla, men gubben sa bara att det var hans gris och han skulle bara sla den lite grann. Det var en sandär scen ur en knepig film som man far vara med om alldeles för sällan.

Maten i Peru har inte varit nagot att hänga upp i granen pa enligt mig, än i alla fall. Och de har skitlite potatis tycker jag, i potatisens moderland! Knepigt. Men billigt är det, fastän Cusco-restauranger kan vara av det dyrare laget med tanke pa alla gringos som hänger här.

Hur som helst, mycket har hänt och sa vidare. Mer uppdateringar kommer väl, med mer själ och hjärta. Det är helt underbart här och jag är lycklig. Patrik ocksa, hoppas jag i alla fall.

¡Ciao!