hejda.

Den har bloggen dor och det nya hittas pa:

http://solosoleil.blogspot.com/

soliga solitud.

Kan man tycka och det gör jag väl ocksa, men samtidigt saknar jag honom sa mycket att det verkligen skvätter i mig. Jag har aldrig känt sahär.. kär? i hela mitt liv. Patrik, han bara kom in i mitt liv och allt vändes at rätt hall och den flyter i mina vener, lyckan. Han bara kom och nu befinner jag mig i Peru av alla ställen, här som jag lyckas hitta för var dag närmare mig, närmare det som sägs vara hjärtats röst. Sa sma de ter sig, orden när man försöker gripa tag och förklara sin tacksamhet.

Tack. Tack livet.
Tack livet!!

Stod där och allting var helt stilla som det är precis innan, innan man hör ljudet sakta krypa närmare. Jag hade just tvalat in mig medans molnen skiftade om till gratt och det där suset som paminner om tagen otvekligen var pa väg mot mitt hall. Just de finaste sakerna här i livet är de som kommer helt oannonserat, njuta av det man redan har och det man helt plötsligt far. Här stod jag naken och hällde det kalla, uppfriskande vattnet fran brunnen över mig samtidigt som djungelregnet svepte över mig. Helt tyst, förutom regnets ras. Allt framför mig grönt och gratt till min bleka nakna kropp.

Samma sena natt satt vi där i magiska tältet efterat vi tre och jag visste att det här var en gang pa miljonen, en san där stund som verkligen inte kommer ofta som man maste fanga och lagga mot gommen. Fullmanen hittade in där vi satt och färgade det sadär silver medans faglarna utanför, de som bara gör väsen av sig när manen tittar fram, sjöng till varandra och i mun pa varandra. Det var som studs av ljud, studs av "kom hit!" "nej du.. du kan komma hit!" tillsammans med han den franska killens visslande. Och det är nagot visst med att sitta i tysthet och röka en cigarett ihop.

Men världen.. maste bli bättre. Jag känner att vi är paväg mot nagot väldigt avgörande. Roms fall, fast nu och det kommer vara svart och göra mycket ont.

Sa. Kom ihag att göra världen lite vackrare idag; klappa en hund, bjud nagon pa choklad, krama en tant vad som helst. Bara du skänker en gnutta glädje.

Puss.

Och sänd en tanke till Patrik! Han vandrar och vandrar han. Min älskade.

PS: Hannele, jag ska fortsätta dricka ayahuasca och umgas med fina familjen i djungeln. Och ja, eco truly park verkar superfint! Kan du inte säga det till pappa ocksa, han oroar sig om att det handlar om sekter och psykoser och jag orkar inte ha en orolig pappa pa andra sidan klotet. Puss pa dig!

PS2: mer bilder är upplagda pa mpoochpatrik.bilddagboken.se

Pa nytt igen.

Det ar pa nytt igen, nu. Patrik har kommit fram till att hans närmast kommande framtid ska bara handla om gud och har bestämt sig for att pilgrimsvandra 860 km till det ställe han anser vara det heligaste här i Peru, Eco Truly Park. Det är en ekologisk farm i hare krishna anda, läs mer här.

Orden smakar inte sa mycket idag, trötthet i ögonen och faktumet att Patrik ska bort känns svart och gör mig rätt tyst. Men det gar bra nu, det är menat. Sa jag stannar kvar i djungeln. Det är lite konstiga tider men bra tider. Mycket som förändras, till det bättre. Klippte av mig ett kilo har ocksa, som en manifestation för det nya.

Jag har kommit fram till att man faktiskt kan vara lite törstig ocksa.

Hemligheten är att gud saknar referensmallar.

Jag saknar faster Meesu.

Och sa, oroa inte för oss för vi mar väldigt bra och är lyckliga. Sänd era tankar till Patrik när han gar sin färd, sänd er kärlek till mannen jag faktiskt ska gifta mig med. Och ta en titt pa lite bilder här, efter manga MANGA om och men har vi fatt upp lite bilder och nej det är inte helt perfekt, men det far bara vara sa för nu.

Puss och kram och kärlek till alla.

ifk eller aik?

Med tiden lär man känna människor, särskilt när man mer eller mindre inte har annat val än att umgas dygnet runt med varandra. Patrik och jag har blivit ett sadant par att vi till och med följer med varandra när den ena av oss behöver klämma ut i var treväggade toalett (vattentoalett för den delen, silken luxus!). Detta leverne har i sin tur ocksa medfört ocksa en inblick i en fotbollbesatt värld, där man tillsammans med var vän Erick diskuterar snyggaste malen i världshistorien (Maradonas mot England semifinalen -86 "en klassiker som alla bör känna till"), bästa VM-matchen (Sverige - Brasilien -58), skalliga tyska forewards nagongang pa nittitalet och sen saklart de egna favoritlagen Melgar och IFK Göteborg.



Och här möter vi den da sa kallade kritiska punkten. IFK Göteborg. Bla vitt. Änglarna. Allt hade kunnat gatt som smort om det inte var för den gangen da jag lovade en mycket god vän att bli supporter av hans favoritlag, da det för mitt fotbollsointresserade varande kvittade varken ut eller in och jag är lättövertalad. Hans favoritlag, AIK, visade sig vara IFK GBGs ärkefiender, saklart och som alla vet är tydligen fotboll männens mening om vad som viktigt är och nu star jag i valet och kvalet; Svika en god vän eller vara den perfekta frugan?



Mest tror jag nog att det blir ett ganska härligt sätt att ta ner honom pa marken, och är det inte till och med sa att det var AIK som ledde allsvenskan?



Hur som helst, livet i djungeln gar vidare, annat än sa kan man nog inte konstatera. Idag har Marie fran Frankrike lämnat oss efter en manad och jag sörjer. Man kommer varandra verkligt nära mellan bananträden och kliandet av myggbetten. Hon blev lite av en storasystersfigur för mig, sadär härligt världsvan och fruktansvärt vis. Jag kunde bara sitta där och lyssna, beundra sättet hon förde sin hand genom luften för att imitera ormars rörelseelegans och ni vet hur vissa människor berör en ända in i benmärget genom sina fascinerande sätt att vara pa. Ugh, sa nu grater jag lite för att hon är borta, pa väg mot annat.



Ayahuasca-sessionerna fortsätter och kanske är det pa tiden att försöka ga mer detaljerat in vad det är och nu skrattar hela mitt förstand da det mest känns som att försöka fylla ett tomt glas med luft. (Jag uppmanar eder! Läs Kerouac! Studera zen-buddhism! Himlen är bla för att den är bla!) Men.. Jo, att komma fran supersvenska Sverige klingar det sa ofta obekvämt med substanser som gör nagot med din kropp och själ, dvs berusar den, annat än den där alkoholen. I ett samhälle där man slass emot ogräs ses det väldigt gärna med oblida ögon pa berusande av sig själv (om det som sagt inte handlar om att supa skallen i bitar, denna fördummande drog som är okej för att vi ska ha nagot att underhalla oss med sa att vi inte kissar ner oss i tristessen i den där sakallade kulturen i väst. MEN det var inte det jag ville komma till..). Berusande av sig själv.. jag vet inte, jag vill inte aterigen ta den här drogdebatten da det inte handlar om droger. Det kanske kan tyckas att det gör det när man faktiskt blir berusad, som man blir av ayahuasca, men herregud hörde ni ocksa om den om det där med livet och dess nyansrikedom och att det var ju sa att allt inte var svart och vitt?

Ayahuasca-ceremonierna är där vi aktivt astadkommer själslig, spirituell och mental utveckling och att det här sker med en brygd gjord pa nagot som växer vildt i solen är för mig sa där själsskälvande vackert. Att naturen själv tar en pa sadana vackra resor och myntet föll ner och aldrig med behöver livet kännas menlöst. Det känns som att mitt hjärta har växt och aldrig förr har mer kärlek flödat runt i mina vener. Som jag vill ge till alla, ge till er.

Det är inte heller bara sadär enkelt heller för det gör ont att skala av sig sa mycket törntaggar man sa lätt far här i livet, vissa sitter djupt ingrävda. Mycket gamla bortglömda minnen har dykt upp och jag har stundtals varit pa bristningsgränsen och brustit. Hart. Men ayahuasca hjälper mig, jag kan inte med ord förklara hur det känns, det här jag vill förmedla. Kanske att jag haller pa att utvecklas till en mycket vackrare version av mig själv, den jag vill bli för mig själv och för er andra.

Kan vi bli bättre versioner av oss själva och medvetet huvudet före gar inför denna process är vi med och gör en bättre värld da vi är delar av den. (Finaste pusselbitar allihopa vi!) Jag läste i den här boken, "Den sjunde dagen" och jag minns inte om jag har citerat det förr men som ända löd nagot i stil med att meningen är inte att förvänta sig att det blir gött med gud efter kolavippen, utan att vi aktivt, var och en av oss, ska jobba för att ta ner guds rike hit till jorden. Det är väl det jag menar att ayahuasca hjälper mig med att göra. Genom att ta det sa kallade gud in till mig och försöka agera utifran det blir det mer av guds rike här bland oss alla.

Jag vill inte lata som Carola och jag blir sa ledsen när fundamentalister har fatt svärta ner alla dessa begrepp om det översinnliga som egentligen inte är sa översinnligt när allt kommer omkring. Ibland blir jag rädd när jag använder dessa ord, det är stort och nagon kanske tycker knäppgök och det är väl ta mig fan det värsta man kan bli, helt jävla galen. Eller? Äh. Tokigare kan nog inget annat vara än att tro att det som erbjuds via idol och socialdemokratin är liksom.. grejjen.

Hur som helst, var lilla Sebastian väntar, vart nya tillskott i familjen i form av en kattunge och jag älskar. Annars sa är bilder paväg, ha talamod och sänd gärna litervis till mig av det för det här med teknik och särskilt peruansk standard ger mig rikliga prövningar i det.

Pussar och kramar och AIK!

en liten snabbis i pucallpa

empo stannade hemma och tog sig en rejal sovmorgon
jag gor en blixtvisit sa vi kan fa lite mat i magen har i stora staden.
Antonio skall kopa en sprillans ny bat idag
vi var nagra som passade pa att aka snalskjuss.

Rakat mitt mangmanadsskagg har jag gjort for de som
ar nyfikna. har hander det grejjer..

det blir ett litet natt inlagg idag
men gosse vad fint vi har det i vart lilla krypin
har i den peruanska djungeln.

kram till just dig som laser

Och som de älskar mig.

Mygg. Dessa kreatur som (mer än gärna) paminner om att även det mest perfekta har sina nackdelar. Jag har bara pa mina högra överarm 44 myggbett och det är ingenting i jämförelse mot hur mycket kärlek jag har fatt pa arslet och nedre ryggen.

Men men, mer än sa är djungeln i sitt varande helt klart. Jag maste börja med att poängtera att jag stormnjuter och älskar livet mer än nagonsin när jag ligger där i hängmattan om dagarna och lyssnar pa hur djungeln faktiskt later. Helt magiskt. Det finns fagelsang som paminner om inget annat, sättet palmträdets (maste fraga namnet pa denna palm dock, det är inte den klassiska som man brukar tänka pa. Här finns dock en som liknar den jag menar voila) blad later när de slas mot varandra i vinden, shipibospraket ocksa känd som magiska. Ord att beskriva tillvaron är "wow", verkligen.

Vi bor hos Antonio och hans familj mitt i djungeln lite utanför byn Santa Rosa de Dinemarca med ungefär 200 invanare. Antonio är var ayahuascamästare och världens gulligaste gubbe, han ser ut som super mario och hans familj är helt och hallet ljuvligt. Hans fru, Rosita, en otroligt stark och kraftfull kvinna som alltid skrattar, ville ha mig som sin vita dotter, ett erbjudande jag inte tackade nej till. När vi inte ligger i hängmattorna och det är kväll brukar vi ha ceremonier med dem och nagra andra otroligt kraftfulla människor, bland annat Antonios och Rositas son Pedrito som är bara 17. Ceremonierna är väldigt, väldigt vackra och det känns sa fint att fa vara där och utöva gudomlighet tillsammans med dessa magiska varelser. Att de tagit emot oss med öppna armar känns som en verklig välsignelse, jag kan knappt första hur lyckligt lottade vi är och jag spritter av lycka. Det är en mycket magisk tid i badas vara liv som kommer forma oss för resten av livet och jag kan inget annat säga än att det gör det med skönhet, ljus och kärlek.

Nu vill gubben äta, bloggandet har fatt komma i andra hand da vi prioriterat andra internetviktigheter men jag lovar att göra bättre och mer utförligt nästa gang. Och för att svara pa Hanneles fraga sa Ja, det kommer bilder! Vi tänkte inte pa att ta med oss sladden till kameran sa att vi hade kunnat ladda upp men nästa gang (om kanske tva veckor eller sa) sa aterkommer vi till civilisationen mer förberedda.

All kärlek till alla er.
Vi är lyckliga här borta.

talrikt. forvirrad flicka forundras.

Det pratas valdigt mycket om gud emellan oss och dar jag brukar befinna mig. Ett samtalsamne vard att tas upp, men som jag inte riktigt finner manga ord till langre. De runtomkring mig verkar sa sakra pa vad det handlar om och jag kan till mycket halla med och forsta, men det ar nagot jag saknar. Nagot som jag kanner ar nastan tabubelagt att ta upp i dessa kretsar, sakert mestadels bara onodiga nojjor fran min sida da jag sa fort det kanns sa himla sakert fran alla de andra, finner mig sjalv vara totalt tom pa annat an ett evigt ifragasattande av det jag sjalv lyckats knapa fram i skallen.

Jag kan inte hjalpa att jag tycker att det inte racker med att ha tillit till det som benamns i folkmun som gud, obstinat som jag ar sa vill jag inte hjalpa det heller. Att ha funnit en tro till nagot storre ar vackrare an vad jag nagonsin vagade ana, sadar lagom klicheartad kommentar men som jag lyckats inse ar val att klyschor ar allt som oftast hyfsat sanna. Hur som helst, det finns knappa tvivel i mig nar det kommer till det gudomliga (vad det sedan innebar ar nagot att klyva i huvudet framfor mycket annat) men vad som far mig att rygga tillbaka ar nar det kanns som att ingen ar beredd till debatt tillsammans med det\den\hon\hej. Att vi bara blindt ska kasta oss in i det och sa var det med det. Jag menar inte att vi inte ska ge gud tillit, det ar absolut inte det jag forsoker fa fram, utan..

Ja vad?

Jag antar att i min bubbla sa ser det ut att vara sa att redan nu ar jag en del av det, tillsammans med alla er andra och att vi har fatt den fantastiska gavan till ett eget perspektiv och darigenom vara ett redskap for unika satt att se och hantera saker pa for att kunna tillsammans, med gud inkluderat, utvecklas. Inte att det bara handlar om att komma tillbaka eller na fram till guds rike av guld och grona skogar, utan tillsammans fora det har framat. Vad det nu an ar.

Innan jag akte laste jag en riktigt fin bok vid namn Sjunde dagen, som just handlar om gud och grejjer. I den namns att mansklighetens och framforallt den enskilda manniskans mal ar att ta ner guds rike till jorden, att hela tiden strava efter att den har varlden ska bli till det vackra vi alla onskar for oss sjalva och de andra. Vi har det redan i oss alltsa, vi har redan kapaciteten att skapa guds rike har pa jorden. Nu. For mig da, som tror mer och mer pa att det har livet ar bara ett av manga satt att se saker och ting pa, bara ett av anhalten i det eviga varandet sa att saga (vi ar oandliga i andligheten) sa vill jag forsta att det finns nagot annu mer att hamta har. Mer an.. mer an bara acceptera gud och krangla sig livet igenom med att forsoka formulera sig kring det. Mer an genuin tillit till det hogre och kampa med att skapa godhet runtomkring sig, som ar otroligt forjavla kravande ataganden men samtidigt.. Samtidigt inte nog for mig.

Jag vet inte.. ju mer jag tanker pa det har, ju mer jag forsoker satta ord pa det har, desto mer ogreppbart blir det. Finns redan allt, det allvetande som vissa havdar och varfor da fortsatta vada i denna forvirrning i onodan om det redan ar packat och klart? Vad gor jag har mitt i smeten i sa fall? Kontraster sags det, men kontrasten till alltet ar ju ingenting eller ar det ett spektrum mellan vitt, som representerar alla farger och svart som dito avsaknaden och mellan dessa tva polariteter da vi. Eller? Varfor ska jag bara godta att skapa nagot som redan egentligen existerar, ar det inte det som ar stagnation och ingenting vad jag vet om stagneras nagonsin. For fardigt kan det val inte vara, nar nagot ar fardigt sa ar det med andra ord slut och tar gud slut? Ar det kanske nagonstans dar vi platsar, att gud inte ska ta slut, stanna av.

Som sagt, jag vet inte. Allt det har kanske platsar som svammel i basta fall. Sadant som kommer upp i huvudet och virvlar frenetiskt runtomkring stunder som denna, da man marker hur det gamla haller pa att rinna av en. Det ar knoligt att ta sig framat ibland och jag kanner hur vagen just nu ar kantad av hal och gupp som bokar till framfarten. Men jag har aldrig velat annat an att lara mig att i alla fall forsoka forsta och nu forstar jag en sekvens ur en av Juice Leskinens dikter battre, ett fragment som fastnade da av obegripbara skal i huvudet pa mig:

"Aika irtautuu minusta, varisee kaduille kuin hilse.." (pa ett ungefar)