talrikt. forvirrad flicka forundras.

Det pratas valdigt mycket om gud emellan oss och dar jag brukar befinna mig. Ett samtalsamne vard att tas upp, men som jag inte riktigt finner manga ord till langre. De runtomkring mig verkar sa sakra pa vad det handlar om och jag kan till mycket halla med och forsta, men det ar nagot jag saknar. Nagot som jag kanner ar nastan tabubelagt att ta upp i dessa kretsar, sakert mestadels bara onodiga nojjor fran min sida da jag sa fort det kanns sa himla sakert fran alla de andra, finner mig sjalv vara totalt tom pa annat an ett evigt ifragasattande av det jag sjalv lyckats knapa fram i skallen.

Jag kan inte hjalpa att jag tycker att det inte racker med att ha tillit till det som benamns i folkmun som gud, obstinat som jag ar sa vill jag inte hjalpa det heller. Att ha funnit en tro till nagot storre ar vackrare an vad jag nagonsin vagade ana, sadar lagom klicheartad kommentar men som jag lyckats inse ar val att klyschor ar allt som oftast hyfsat sanna. Hur som helst, det finns knappa tvivel i mig nar det kommer till det gudomliga (vad det sedan innebar ar nagot att klyva i huvudet framfor mycket annat) men vad som far mig att rygga tillbaka ar nar det kanns som att ingen ar beredd till debatt tillsammans med det\den\hon\hej. Att vi bara blindt ska kasta oss in i det och sa var det med det. Jag menar inte att vi inte ska ge gud tillit, det ar absolut inte det jag forsoker fa fram, utan..

Ja vad?

Jag antar att i min bubbla sa ser det ut att vara sa att redan nu ar jag en del av det, tillsammans med alla er andra och att vi har fatt den fantastiska gavan till ett eget perspektiv och darigenom vara ett redskap for unika satt att se och hantera saker pa for att kunna tillsammans, med gud inkluderat, utvecklas. Inte att det bara handlar om att komma tillbaka eller na fram till guds rike av guld och grona skogar, utan tillsammans fora det har framat. Vad det nu an ar.

Innan jag akte laste jag en riktigt fin bok vid namn Sjunde dagen, som just handlar om gud och grejjer. I den namns att mansklighetens och framforallt den enskilda manniskans mal ar att ta ner guds rike till jorden, att hela tiden strava efter att den har varlden ska bli till det vackra vi alla onskar for oss sjalva och de andra. Vi har det redan i oss alltsa, vi har redan kapaciteten att skapa guds rike har pa jorden. Nu. For mig da, som tror mer och mer pa att det har livet ar bara ett av manga satt att se saker och ting pa, bara ett av anhalten i det eviga varandet sa att saga (vi ar oandliga i andligheten) sa vill jag forsta att det finns nagot annu mer att hamta har. Mer an.. mer an bara acceptera gud och krangla sig livet igenom med att forsoka formulera sig kring det. Mer an genuin tillit till det hogre och kampa med att skapa godhet runtomkring sig, som ar otroligt forjavla kravande ataganden men samtidigt.. Samtidigt inte nog for mig.

Jag vet inte.. ju mer jag tanker pa det har, ju mer jag forsoker satta ord pa det har, desto mer ogreppbart blir det. Finns redan allt, det allvetande som vissa havdar och varfor da fortsatta vada i denna forvirrning i onodan om det redan ar packat och klart? Vad gor jag har mitt i smeten i sa fall? Kontraster sags det, men kontrasten till alltet ar ju ingenting eller ar det ett spektrum mellan vitt, som representerar alla farger och svart som dito avsaknaden och mellan dessa tva polariteter da vi. Eller? Varfor ska jag bara godta att skapa nagot som redan egentligen existerar, ar det inte det som ar stagnation och ingenting vad jag vet om stagneras nagonsin. For fardigt kan det val inte vara, nar nagot ar fardigt sa ar det med andra ord slut och tar gud slut? Ar det kanske nagonstans dar vi platsar, att gud inte ska ta slut, stanna av.

Som sagt, jag vet inte. Allt det har kanske platsar som svammel i basta fall. Sadant som kommer upp i huvudet och virvlar frenetiskt runtomkring stunder som denna, da man marker hur det gamla haller pa att rinna av en. Det ar knoligt att ta sig framat ibland och jag kanner hur vagen just nu ar kantad av hal och gupp som bokar till framfarten. Men jag har aldrig velat annat an att lara mig att i alla fall forsoka forsta och nu forstar jag en sekvens ur en av Juice Leskinens dikter battre, ett fragment som fastnade da av obegripbara skal i huvudet pa mig:

"Aika irtautuu minusta, varisee kaduille kuin hilse.." (pa ett ungefar)