andra vardagen i sverige..

Det är mars nu, vilket annars hade betytt snäppet mer i vinttervärlden än här i potatisland. Längtan efter och vetskapen om att snart sa, snart gör det ont när knoppar brister men härligt är resultatet och hur vackra är inte Tussilagorna, som lagger sig som sma avspeglingar av solen pa de trötta gräsmattorna som tvingas vakna ur vinteridét. Skam den som skäller pa dem som ogräs.

Sa i ar blir det inget av det för oss, att fa uppleva världen vakna till och sömndrucket börja spricka upp. Sa njut ni som kan! Vi ska istället till djungeln om nagra dagar, sa fort vara kreditkort har hittat hit till Cusco. Där ska det tydligen var supervarmt och fullt av mygg, arga mygg med enorm aptit pa vitingblod. Jag hoppas att de, som myggen i Skandinavien, inte finner mig vara alltför intressanta, men när jag uttalar denna förhoppning högt till Patrik möts den av fniss som tyder pa "du ska allt fa se..".

Förövrigt sa spenderade härksartönten (nyligen uppgraderad till denna division av ren übertöntighet) en dag i Bolivia, för att hans tid i Peru tagit slut och behövdes fyllas pa. Sa jag fick välbehövelig tid för mig själv och tro mig när jag säger att jag slog pa stort med lyxfrukost vid plaza de armas, matandes duvor som at ur handen och till och med satte sig pa mig. Därefter gick jag för att medvetet köpa en kaffe av det dyraste slaget, hela fem soles (ca 12,50 SEK) pa ett café som jag visste serverade en duglig version av denna underbara njutningbrygd. Det är väldigt svart att hitta kompetent kaffe här i Peru, det mesta är ett slags koncentrat som man blandar ut med varmt vatten, en valdsföring, ett spott i ansiktet rent av till nagot sa gudabenadande som denna dryck.

Väl inne pa cafét fick jag författat lite vykort, men slogs av en välbekant förlamande känsla rätt snart. Jag kan inte förklara denna känsla riktigt, den har följt mig hela livet och gör sig pamind lite da och da. Främst när saker och ting i livet känns stora, stora förändringar som sker och pa nagot sätt känns själva livet rent fysiskt i min kropp. Sa jag satt där och visste inte vad jag riktigt skulle ta mig till, själva känslan är inte obehaglig men jag vet inte riktigt hur man gör med den. Efter en stunds sittande och stirrande kände jag att jag var tvungen att ga, rastlösheten och just ovissheten över vad man gör av känslan blev nog och jag ställde mig upp för att i samma stund höra nagra riktigt välbekanta toner fran radion som annars spelat ren skit. Kunde inte placera laten med en gang, sa jag blev staende där tills jag insag att det var originalversionen av "Kissojen yö" (The year of the cat med Al Stewart), en av de allra vackraste latarna jag vet av Hector.

Med nyfunnen ro, som blandade sig riktigt fint med känslan av "livet" stegade jag ut ur cafét och satte riktningen mot El Arbol, en restaurang där Minna väntade. Pa vägen blev jag stoppad av en kille med de snällaste ögonparen jag sett som lovade mig en present lite längre upp pa gatan. Vi tog följe och jag sa att vi kunde ga till restaurangen/fritidsgarden där Minna jobbade som lag ett stenkast ifran, samtidigt som jag var nyfiket förvirrad angaende denna "present". Inne pa Arbol satte vi oss i mysrummet och pojken tog fram "presenten", en hel kollektion med handgjorda smycken som han pysslat fram själv. Självklart till salu och inte gratis bara för mig, men de var rikligt vackra och jag undrade saklart hur han hade lyckats fa till sa otroligt fina smycken med sina bara händer. Pojkens rara ögon lystes upp och han förklarade ivrigt att han var villig att dela med sig av sin kunskap, vilket passade till riktigt bra da jag just dagen före faktiskt hade konsumerat pärlor och trad. Sa satt vi där och lärde oss att lära ut och lära in genom sprakhandikapp och trasslig spansk/engelska och mycket kroppssprak och slutresultatet blev en fotlänk som vi bada blev nöjda med. Inte nog med själva smycket, utan att lära sig nagot nytt och kreativt kändes riktigt bra och passande till den här känslan av "livet" som spirade inombords.

Det blev dags att ga och bade jag och han tyckte att det fanns helt klart anledningar till att fortsätta mötas och läras. Sa pojken skrev sitt nummer och sitt namn pa en lapp, gav den till mig och bad mig att inte glömma bort honom. Pa lappen där vi samlat telefonnummer och kontaktuppgifter i allmänhet läste jag hans namn; Hector.